Att gråta i tystnad och en nytändning.

Tjoha vad tiden rullar på! Nu är det massor att göra i den nya delkursen och lite extra jobbande så jag är ett labilt vrak vissa kvällar. Jag klarar verkligen inte kritik. Eller nu ljög jag. Jag klarar det utmärkt och så gråter jag när jag är hemma. För jag kan ta kritiken, analysera den, låta den sjunka in och ta fram det positiva i den. Men sen. sen när jag är hemma, själv, då görs kritiken om. Allt positivt försvinner, det blir becksvart och jag känner mig som det största misslyckandet. Någonsin. och så gråter ja lite, gärna på sängkanten och känner mig lite ömklig och sen är det bra. Hormoner. Jag hade dom ganska nyss, tonårs varianten, de ligger fortfarande färskt i minne. Och så väljer jag att starta en till omgång, så tätt inpå. idiotiskt! Men det kan inte annat än bli bättre. Tror jag. Antar jag. Längre fram. Sen vill jag fortfarande ta kritik, i skolan och på jobbet, för att utvecklas. Så jag är glad över att det kommer när ingen behöver se. Nu börjar jag även återigen känna mig bekväm i min kropp. Jag har alltid varit nöjd och bekväm och inga fel på mitt självförtroende. Men från mitt "plussande" till nu har jag inte känt mig så snygg. Svårt att få till kläderna, svårt att visa, svårt att dölja. Men förra veckan kom den, den riktiga gravidmagen! Och med den även en nytändning mellan mig och min garderob. Nu syns det verkligen alltså syns det att jag inte bara ätit kakor och då blev det genast roligt att klä upp sig igen! Tada liksom!