Fråga: hur känns det?

Svaret ges i två delar. Det första är det enkla, korta, snabba och sammanfattande svaret.
Spännande. Det känns spännande.
Ett helt nytt äventyr, ny mark, nya utmaningar och nya känslor. Det är spännande.
Omtumlande och spännande.

Det andra svaret är det längre, det som jag alldeles nyss kom fram till.
Om du någon gång har blivit förälskad i någon du inte borde, inte en dålig person, bara någon du vet att du inte borde falla för, så vet du nog hur det känns.

Du ser på denna person och vet att om du ger dig hän till alla nya känslor, så kommer du för evigt vara förändrad. Du kommer aldrig vara dig själv igen, någonting djupt inom dig kommer att förändras. Du kommer se likadan ut, uppfattas likadant men du vet att någonting har hänt.
Personen som du ser på är någon du aldrig trodde du skulle möta, någon du läst om i böcker, hört berättelser om och sett om på film, men nu står hen här framför dig och världen är förevigt förändrad.
Färgerna är starkare, dofterna klarare och du vill bara drunkna i hens ögon.
Men du gör naturligtvis allt för att inte falla, du stretar emot allt du kan. Du försöker hålla dig kall och kylig inför känslorna som kokar inom dig. Känslorna som bubblade lätt i början, gör allt för att ta sig ut. Du vill egentligen bara vråla hur kär du är, att du hittat skatten i regnbågens slut, men detta är inte något en rationell person ägnar sig åt.
Frågan du ställer dig, den som gnager inom dig och som gör att du inte vågar hoppa, är om du är redo för förändringen? För när personen plötsligt är verklig, när hen finns att ta på, när du kan se hens vackra ansikte, är allting genast så läskigt.
Du vill kasta dig ut, falla handlöst och se vad som händer. Riskera all eventuell hjärtesorg för några minuter av total och fullkomlig bubbelgums-lycka.
Samtidigt vill du slå vakt om ditt hjärta och skydda dig mer än någonsin tidigare. Detta är inte bara en förälskelse, detta är något som kan komma att äta upp ditt inre fullkomligt.

Men livet är spännande och en nya utmaningar måste antas.
Så du hoppar och faller och jag misstänker att jag aldrig kommer landa, för jag kommer aldrig mer se marken.