Jag gjorde iallafall ett test på BVC om jag har förlossnings depression eller inte. Det har jag inte. Men en av frågorna var någonting i stil med "anklagar du dig själv för att göra fel?" Svar: NEJ! och en annan var "känner du att du har stöd av andra" Svar: nja.
Det där njaet blev en het diskussion med Cores sköterska. Jag förklarade snabbt och enkelt att mitt enda problem är att jag är bäst, har oftast rätt och är garanterat den mest fantastiska föräldern till just mitt barn. Jag vet bäst och gör det bästa.
MEN att det gör mig vansinnig att andra kan tycka så sjukt mycket om hur vi väljer att uppfostra. Både sköterskan och jag konstaterade att det som oftast kommer från människors goda vilja.
Jag tog upp ett konkret exempel som får mig att koka, även om jag är väldigt lugn och informativ när detta kommer på tals med andra (oftast).
Jag ska antagligen börja studera på Örebro universitet i vår (Januari). Jag är jätte peppad inför detta då jag älskar att plugga och börjar känna att min hjärna behöver lite förändring från att konversera med Core (utan svar) väldigt många timmar per dag...
Det här får människor att gå igång rejält. Vissa (de som jag aldrig tar illa vid mig av) gratulerar mig till att kommit på vad jag ska bli när jag blir stor, och frågar sedan lugnt hur vi tänkt med Core. De ställer en öppen och lugn fråga som jag så gärna besvarar.
De som är de jobbiga börjar sparka bakut över mitt dåliga moderskap och kastar ut frågor, utan vilja på svar. Här är några av mina favoriter och de mest civiliserade svaren jag ger på dom.
Det här gör mig tokig. Jag förstår att många blir oroliga. fast jag förstår det ändå inte. Vad ger människor rätt att tycka om mitt liv på det här sättet? Och med den oerhört dömande tonen till. Som alla andra så gör jag så gott jag kan, jag vill hela tiden vara den bästa för Core. Jag är inte mitt bästa när Core och jag är själva hemma en hel dag, då är vi båda trötta och otrevliga där på eftermiddagen när Magnus kommer hem. Jag och knodden är bäst när vi är ute med och bland folk och gör saker, därför är vi borta ca 5 av 7 dagar i veckan. Andra är sitt bästa på andra vis och då är det bäst för dom, vem är jag att anklaga andra?
Och jag är FÖRST med att erkänna att jag är en otroligt åsiktsfull människa och jag älskar fördomar och besitter många av dom (med fördomar kan en alltid upptäcka nya underbara sidor hos andra!). Men med dessa sidor hos mig själv gör jag allt jag kan för att tycka och tänka men INTE tycka och tänka OM andra. Förstår ni skillnaden?
T.ex. Jag anser att bikini på små flickor är onödigt, larvigt och skulle själv undvika att ge en eventuell dotter det. Men jag tycker inte att flickorna eller deras föräldrar är dåliga eller gör direkt fel som väljer att ge det till sina döttrar.
Det är upp till var och en att bestämma hur deras familj ska vara, se ut, uppträda och vilka som ingår i den. Jag har inte alltid varit sån här! Och jag är otroligt snabb att döma folk men jag är snabb på att erkänna mina fel och ändra mig.
Men att anklaga andra för att vara sämre än någon annan? Det aktar jag mig för.
Sen stör det mig något vansinnigt att Magnus inte får de här reaktionerna, om han ens får några frågor... De flesta brukar bara vara så glada över att han finns i närheten överhuvudtaget. Väldigt låga kriterier på faderskapet. Tyvärr.
Eller är jag kanske bara larvig? Vad tycker du?
För övrigt så håller sköterskan med mig. Naturligtvis.
Det där njaet blev en het diskussion med Cores sköterska. Jag förklarade snabbt och enkelt att mitt enda problem är att jag är bäst, har oftast rätt och är garanterat den mest fantastiska föräldern till just mitt barn. Jag vet bäst och gör det bästa.
MEN att det gör mig vansinnig att andra kan tycka så sjukt mycket om hur vi väljer att uppfostra. Både sköterskan och jag konstaterade att det som oftast kommer från människors goda vilja.
Jag tog upp ett konkret exempel som får mig att koka, även om jag är väldigt lugn och informativ när detta kommer på tals med andra (oftast).
Jag ska antagligen börja studera på Örebro universitet i vår (Januari). Jag är jätte peppad inför detta då jag älskar att plugga och börjar känna att min hjärna behöver lite förändring från att konversera med Core (utan svar) väldigt många timmar per dag...
Det här får människor att gå igång rejält. Vissa (de som jag aldrig tar illa vid mig av) gratulerar mig till att kommit på vad jag ska bli när jag blir stor, och frågar sedan lugnt hur vi tänkt med Core. De ställer en öppen och lugn fråga som jag så gärna besvarar.
De som är de jobbiga börjar sparka bakut över mitt dåliga moderskap och kastar ut frågor, utan vilja på svar. Här är några av mina favoriter och de mest civiliserade svaren jag ger på dom.
- Men vem ska ta hand om barnet? Ja, han har ju en pappa, en mamma och massor av släkt och vänner plus dagis.
- Hur ska du orka vara mamma OCH studera? Många innan mig har både orkat det ena och det andra samtidigt som en har barn, eller ska livet stanna för att det kommit in en ny? Många har även fler barn än vi...
- Hur ska det gå med ditt äktenskap? Öhm... Va? Jag ska studera, inte dö.
- Tänk om han säger pappa innan han säger mamma? Kan komma på många andra ord som är värre att säga än pappa....
- Vill du inte vara hemma längre med Core? Nja, jag är inte så bra när jag är för understimulerad. Och jag vill vara hemma länge, inte länge i ett streck och på det här viset så sparar jag ju mammadagar! Tada.
Det här gör mig tokig. Jag förstår att många blir oroliga. fast jag förstår det ändå inte. Vad ger människor rätt att tycka om mitt liv på det här sättet? Och med den oerhört dömande tonen till. Som alla andra så gör jag så gott jag kan, jag vill hela tiden vara den bästa för Core. Jag är inte mitt bästa när Core och jag är själva hemma en hel dag, då är vi båda trötta och otrevliga där på eftermiddagen när Magnus kommer hem. Jag och knodden är bäst när vi är ute med och bland folk och gör saker, därför är vi borta ca 5 av 7 dagar i veckan. Andra är sitt bästa på andra vis och då är det bäst för dom, vem är jag att anklaga andra?
Och jag är FÖRST med att erkänna att jag är en otroligt åsiktsfull människa och jag älskar fördomar och besitter många av dom (med fördomar kan en alltid upptäcka nya underbara sidor hos andra!). Men med dessa sidor hos mig själv gör jag allt jag kan för att tycka och tänka men INTE tycka och tänka OM andra. Förstår ni skillnaden?
T.ex. Jag anser att bikini på små flickor är onödigt, larvigt och skulle själv undvika att ge en eventuell dotter det. Men jag tycker inte att flickorna eller deras föräldrar är dåliga eller gör direkt fel som väljer att ge det till sina döttrar.
Det är upp till var och en att bestämma hur deras familj ska vara, se ut, uppträda och vilka som ingår i den. Jag har inte alltid varit sån här! Och jag är otroligt snabb att döma folk men jag är snabb på att erkänna mina fel och ändra mig.
Men att anklaga andra för att vara sämre än någon annan? Det aktar jag mig för.
Sen stör det mig något vansinnigt att Magnus inte får de här reaktionerna, om han ens får några frågor... De flesta brukar bara vara så glada över att han finns i närheten överhuvudtaget. Väldigt låga kriterier på faderskapet. Tyvärr.
Eller är jag kanske bara larvig? Vad tycker du?
För övrigt så håller sköterskan med mig. Naturligtvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar