Det här med familj och släkt.

Jag har inte så mycket släkt. Eller nej, det stämmer inte alls. Jag har en väldigt stor släkt, bara ingen relation med den. Min mamma har tre syskon i Tyskland och tre syskon i Sverige, alla har ynglat av sig. Hon har däremot bara haft ständig kontakt med en bror i Stockholm, hans fru och två döttrar. De två kusinerna, Frida och Sofia, är de som jag alltid haft en god och fortgående relation med.
För några år sedan fick jag även kontakt med två andra kusiner i Stockholm, Håkan och hans syster Karin som jag har lite kontakt med via Facebook.
Pappas bror har två söner men de har alltid varit så fantastiskt mycket äldre än jag, så att de har bott i Örebro har ändå inte spelat någon roll.

Eftersom alla är äldre än mig (det gör ju inte så mycket nu) har det gjort att jag aldrig haft det där leka-med-kusinerna-uppväxten. Det är någonting jag alltid saknat, alltid varit avundsjuk på hos andra. Alla klasskompisar som träffat släkten på loven, alla vänner som berättar om kusinträffar här och där... Ja ni förstår.
Min morfar gick bort innan jag var född. Mormor blev otroligt gammal, men hon började tyvärr bli dement lagom till jag var bara några år. Hon bodde i också i Stockholm, så henne lärde jag aldrig riktigt att känna, även om jag har många minnen av henne.
Min farmor och farfar har däremot, sen jag var ett år, bott här i Örebro. Farfar och jag har alltid haft en bra relation. Han gillar att berätta långa, detaljerade berättelser om sin barndom, ungdom, vuxna liv och åldrandet och jag har alltid villigt lyssnat. Han berättar precis sådär som äldre gör, han är också duktig på att berätta om samma vanliga historier och blir alltid full i skratt när jag fyller i dom åt honom...
Farmor har alltid varit min favorit. En rivig, benhård, modeintresserad, kritiskt och fantastisk liten tant. Många kan nog vara rädda för henne, för hon säger precis vad hon tycker och tar sällan hänsyn till andras känslor. Detta är naturligtvis någonting underbart och skräckinjagande att utsättas för, men det har alltid fallit mig i smaken.
Jag gick ofta hem till dom efter skolan och åt eller fikade. Farmor brukade stanna mig direkt i dörren, granska mig iskallt med blicken upp och ner. för att kyligt säga "har du verkligen haft på dig det där hela dagen? Rosa och lila tillsammans?" Jag brukade skratta till, snurra ett varv och svara " Oh ja! och så många komplimanger jag fått idag! hur ser du ut själv?"
Hon skrattade och informerade om att maten var klar om några minuter.
En tant i min smak.

Men i brist på släkt i min ålder är det alltid någonting jag värdesatt.
Och därför till hela poängen av detta inlägg!
Magnus fantastiska familj och släkt. Det finns kusiner i alla åldrar, kusinbarn som fortfarande är i blöjor, släktträffar, konfirmationer, födelsedagar, gemensamma intressen som binder dem samman och de bor både nära och på avstånd.
Jag har helt enkelt kapat en hel släkt! Och de är helt fantastiska.
Det jag alltid saknat, får jag helt enkelt på köpet i denna nya släkt. Plus att min bror Samuel med fru Maria i Göteborg också har två småttingar.
Sen måste jag följa med på en massa saker som är helt nytt för mig i och med denna släkt, det jagas, det ägs sommarstugor och båtar som tydligen allting kräver en massa underhållande hela tiden.

Men det spelar ingen roll, ett enkelt pris att betala för allt jag får tillbaka.