När jag var väldigt liten så ville jag inget mer än att vara nära pappa. Sitta i hans knä, hålla honom i handen, sitta bredvid när han fixade med en cykel... Bara vara nära. Jag minns hur mycket mitt hjärta brast varje gång han ignorerade mig eller inte hörde mig. Detta ledde naturligtvis till att jag åtrådde hans uppmärksamhet än mer. Jag minns att jag inte tyckte så mycket om honom som barn, men han var den enda som aldrig riktigt var inom räckhåll. Därför blev också han den enda värdig nog all min energi och uppmärksamhet.
Det är konstigt också för jag vet att jag alltid haft och har en särställning hos pappa gentemot mina syskon och övriga världen. Som sladdis och ensam dotter har jag hyllats av pappa och lyfts upp på ett vis som kan göra vem som helst grön av avund eller ge storhetsvansinne. Jag har alltid varit måttet av perfektion i hans ögon "fördelen med min dotter är att hon inte har några fel" är en mening jag hört så många gånger att jag nu hör på hans andetag när han ska säga det.
Ändå kände jag mig oftare förbisedd, ignorerad och bortglömd, än uppskattad av pappa under min uppväxt.
Pappa jobbade mycket. Han klippte gräset i parkerna åt kommunen, ofta åkte jag med honom efter skolan. Jag satt med hörlurar i en bullrig gräsklippare, på en bensintank med texten "VARNING!! Belastas ej!!" men vad spelade det för roll när han satt bredvid?
Jag kunde åka med i timmar, träsmak i rumpan, trött och hungrig, men aldrig tillräckligt för att inte orka åka med.
Det är den relation jag hade till pappa under många år. Jag lyssnandes på radio i gräsklipparen och han bredvid. Vi åkte bussen hem tillsammans ett tag och försökte läsa Harry Potter ihop. Läsandet lades ner eftersom pappa hamnade efter för att han alltid var trött och sov.
För när pappa var hemma var han trött, för trött för att vara närvarande. Han åt och sov. När han lagt sig efter åtta-nyheterna var vi andra tvungna att smyga omkring så han inte väcktes.
Han jobbade ofta över och började tidigt dagen efter, hans korta stubin, tillsammans med pressen över att vara ensamförsörjare ledde till många bråk mellan pappa och mamma.
Jag minns bara bråk mellan dom och att han sov när han var hemma. Han lekte aldrig mer än några minuter med mig ibland till och från, som jag minns det.
När jag närmade mig tonåren slutade jag prata med pappa. Mina föräldrar flyttade ifrån varandra under några år och då minns jag knappt att jag träffade honom. Jag såg på vår relation som icke existerande. Han var en man som jag inte kände, aldrig hade känt. Han var bara någon som jag önskat vara nära men som bara skrek och aldrig riktigt ville visa vem han var.
Men när jag ställde till problem, blev tillsammans med fel killar, var full eller blev hämtad av polisen, då var han där.
För att uppfostra.
Uppfostringen av en utåtagerande arg dotter var att placera henne hos honom.
Jag tvingades flytta till pappa i mitt barndomshus, mitt i ingenstans. Det fanns inte mycket hyss att ställa till med där och det var ändå sommar. Sommar på landet, finns värre husarrester...
Vi började inte direkt prata med varandra, men jag började iaktta honom. Jag började se en annan person bakom det hetsiga och skrikande.
Jag såg en trött, sliten och gammal gubbe som gjorde mer än vad som orkades.
När min arrest var över slutade vi umgås igen. Jag flyttad in till stan och mamma hem till pappa.
Jag träffade en bra kille, slutade gymnasiet, flyttade ihop och började jobba.
Där någonstans lärde jag känna pappa. Han hade bränt ut sig, fått borrelia, sköldkörtelproblem och piller för att vara lugnare. Han jobbade mindre, som soppgubbe. Jag började åka med honom igen, som jag gjort när jag var liten.
Vi började prata. Om allt. Jag började se våra likheter, olikheter och hitta förklaringar till varför det inte fungerat. Sakta men säkert började vi lära känna varandra.
Det krävdes att han skulle vara mattad av all sjukdom, att jag skulle vara förbi all besvikelse och att vi båda hade liv skilda från varandras för att det skulle fungera.
Jag är idag lite för pappig egentligen, men jag tar bara ikapp det jag inte hade förut.
Bilden är tagen för ca 5 år sedan.
(Jag har informerat pappa om att detta inlägg skulle komma, det var godkänt med motiveringen "ja visst, jag läser inte skiten". Typiskt min pappas typ av kommentar. Och med den menar han heller inget negativt, han ska bara verka tuff... )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar