Mina vänner är mitt allt.
Många har jag vårdat i mitt liv i många år, några nya har jag fått det senaste året som visat sig bli ovärderliga. Mina vänner är min familj, jag ringer dom för tröst, råd, kraft, fika och kallprat. Det kan slarvas med kontakten när livet kommer emellan men allt är som vanligt när vi lyckas mötas igen. Vi bråkar sällan, men tycker ännu mer sällan likadant.
Jag har två vänner som det nästan alltid blir inställt 3 av 4 träffar. Men sån är vår relation, den klara det, vi skrattar och bokar om och så avbokar vi kanske det också. Magnus tycker det är jätte konstigt, när jag ständigt säger två timmar innan en fika jag vetat om i två veckor -nej men det blev inget, vi ses nästa onsdag istället.
Han blir alltid lite irriterad och tycker att vi borde bli bättre, att vi nästan är lite taskiga mot varandra. Jag skrattar och säger att det aldrig gör oss något, MÅSTE vi ses för att vi måste prata då ser vi till att det sker. Men vad gör väl en vecka till?
Vi älskar varandra ändå.
Jag var inte så nervös över att mina vänner skulle försvinna som många andra säkert är. Med skäl att vara. Men jag var orolig att de skulle anta att jag inte var densamma, att jag förlorat förmågan att tala och intressera mig för annat än bebissaker. Att de skulle ge upp på mig. De skulle besöka mig och börja prata men tillslut tröttna på att jag ber om ursäkt "men blöjan måste bytas nu"... Men nervösas var jag att jag skulle bli den sorten jag avskyr så mycket. Den mamman som slutar se nyheterna, slutar se världen och slutar att bry sig om annat än barnet. För om jag började bli den, kommer mina vänner säga till och rädda vår relation innan det är för sent?
Mina vänner visar sig vara så fantastiska som jag trodde!
Igår kom Marie och Ronja. Eftersom jag ammade så lagade dom maten och hjälpte mig med tvätten.
Det gjorde också att knoddens grinigaste dag, inte var så jobbig.
Herminge fortsätter prata om allt viktigt under en promenad som ingenting fast jag står och byter blöjor vid en busshållsplats.
Amanda fixar frukost och kaffet hemma hos mig så jag hinner få knodden klar tills vi ska se våra TV-program.
Listan kommer bli längre av alla fina vardagsbestyr mina bästa gör, så mitt liv glider fram utan större irritation.
För det är just det, att få till vardagen som gör mig gråhårig, och precis där finns mina räddande vänner.
Är nu hela världen upp och ner? Man undrar, jag trodde vänner var de som lyssnar och förstår. För att du kan lyssna vet jag. Men vad i ligger vänskapen om man är så upptagen, att inte vänninans nyfödda barn, är högintressant??
SvaraRaderaAtt allt annat är nummer två trodde jag är en självklarhet, en tid efter att varit med om något så stort, att en ny liten människa kommit till världen.
Av egen erfarenhet vet jag att man inte får tillbaka en dag av den första tiden tillsammans. Detta är en erfarenhet som alla föräldrar gör.
Men, men det ar väl det mesta som är inne att hålla takt med allt. Samtidigt. Vilket inte håller i längden, för någon. Då ställs alla människor inför valet att välja.
Mina närmaste eller vänner? Eller vänner och studuer med arbete?
Allt går inte att få tid med. Men goda vänner förstår och väntar. Trodde jag.
Precis så jag menar "anonym", men är helt FANTASTISKT när en inser att de är precis så underbara, förstående och intresserade som en hoppades att de skulle vara. Att de hade den orken, den kärleken till mig att just allt detta var så självklart som jag hoppades att det skulle vara!
Radera