nya känslor.

Så igår skulle Magnus springa Blodomloppet här i Örebro, svärmor Gun och alla i farbror Isaks familj skulle komma hit och göra samma grej. Jag skulle vänta och ropa hejja vid mållinjen. Typ.
Så igår bestämde sig Core för att kliva in i sitt första utvecklingsstadium. Detta resulterade i en mycket skrikig Core och detta resulterade naturligtvis i en mycket chocktrött Ester.

Magnus kom hem från jobbet och jag gick och sov. Somnade direkt och sov 1 ½ timme, vaknade och insåg att alla var här. Redo att gå till start. jag försöker vakna till, hälsar på alla och är helt inställd på att gå iväg. Magnus säger åt mig att fortsätta sova, att han ska ta Core och gå med honom i vagnen runt Blodomloppet. Han har sällskap av svärmor Gun och jag kan få sova tills de är tillbaka.

Jag blir helt ställd. Jag ser allt det positiva i detta, all god avsikt bakom, men jag känner mig helt förvirrad. Alla är sådär lagom stressade runtomkring och ovanligt tysta vilket gör mig ännu mer förvirrad och detta leder till att jag får en smygande känsla att de tycker synd om mig.
Jag tycker att de tittar på mig med ömkan i blicken. Detta faller mig naturligtvis inte i smaken.
Lite snabbare än jag, i mitt chockade tillstånd, hinner med så har alla gått och Magnus säger hejdå till mig i hallen.

Jag lämnas med en helt ny jobbig känsla av att vara överkörd, ensam, övergiven och känslan att jag skulle vara en dålig mamma kommer krypandes.

(Jag VET att de inte såg på mig med en negativ blick (inte med flit iallafall), jag VET att jag inte blev överkörd, att jag visst hängde med på vad Magnus sa och att jag INTE är en dålig mamma.
Så innan någon känner att de vill informera mig om dessa punkter, ska ni veta att jag vet detta.)

Men det är just det som är det jobbiga! Att jag kan känna alla dessa negativa, jobbiga och onödiga känslor utan att det finns någon direkt anledning till det.
Visst, det blev inte som planerat. Jag blev hemma och fick sova istället för att sköta en skrikande Core, vilket jag gjort hela dagen och just därför sömnen var behövd.
Magnus var bara snäll, svärmor var kanon som tog över och alla andra som var så tysta att jag inte väcktes... Var ju med största sannolikhet därför som de var extra tysta, möjligtvis lite tävlingsnerver? 
Men ändå kommer dessa känslor. Varför? Ska jag känna såhär varje gång det inte blir som det ska? Varje gång jag inte riktigt hänger med?

Är det hormoner eller moderskap? Jobbigt oavsett.

De däckade imorse när Magnus tog sin fotochans...